Jag, Ing-marie Andersson född -66,
gift med Per sen -88 och vi har tre barn som är födda -86, -87 och -91.

Emma född -86, bor i Örebro och jobbar på Lindesbergs lasarett som biomedicinsk analytiker.
Elin född -87, bor också i Örebro med sin man Michael och deras som Theo.
Theo är född 2 december 2008 och det är lite speciellt eftersom jag fick förmånen att vara med på förlossningen.
Lina född -91 är "minstingen" och bor fortfarande hemma, går sista året på samhällsprogrammet. Får se vart hon tar vägen sen.

Jag och Per ute i skogen med hundarna, ett stort nöje vi har

Jag har hållit på med hundar sen 1999, då vi köpte våran första.
Det var en schäfer tik vid namn Nellie.
Före det höll jag på med hästar under flera år,
men efter en trafikolycka så orkade jag inte med jobbet som följer med att ha häst.

Djur har alltid stått högt i kurs hos mig och jag kände att något måste jag ha.
Vi kom överens i familjen om att vi skulle skaffa hund.
Jag var redan då intresserad av det här med att träna och tävla,
fast jag inte visste så mycket om det.
Vi tittade runt på olika raser,
och kom fram till att en schäfer skulle passa oss bra.
Så vi började leta,
visste väl inte så jättemycket om det här med olika tester så som MH och MT.
Vi hittade till slut en annons från Hinden's kennel och så blev vi med valp.

Vi började på brukshundklubben i Hällefors,
men jag kände tidigt att det inte skulle bli lätt.
Nellie var en osäker tjej som hellre sa ifrån åt andra hundar,
än chansade på att den andre var snäll.
Det var ingen lätt hund att ha som första hund,
men envis som jag var så kämpade jag på.
Jag var fast besluten att börja tävla.

Nellie och jag jobbade på och vi gjorde några tävlingar.
Vi blev godkända lkl spår och fick ett första pris i lydnadsklass 1.
Sedan blev hon sjuk och det blev en rad olika mediciner
och besök hos veterinären.
Tillslut insåg jag att det inte var stor ide att fortsätta tävla henne.

Under tiden så hade jag utbildat mig till tävlingssekreterare,
mentaltestfigurant och till tävlingsledare.
Jag är även allmänlydnadsinstruktör,
men har inte haft kurser på ett antal år nu.
Tappade intresset, för det kändes ofta som att det inte gick hem det man stod och sa.
Har även suttit som klubbens sekreterare under 6 år.
Just nu så är jag tävlingsansvarig i klubben

Vi började så smått leta efter ny valp.
Och efter många turer så hamnade vi hos Lotta i Östersund,
som hade startat upp Kennel Lita Till.
Jag fattade direkt tycke för Lottas idéer när det gäller schäfern,
och vi åkte för att träffa henne och tiken Lita och den tänkta fadern Kubik.
Vi fattade tycke för både tiken och hanen, ja även för Lotta.

Vi ställde oss på kö för en liten tikvalp.
Men det blev få tikar,
så det blev till att fundera på om vi kunde tänka oss en hane.
Lotta var bra på att övertala och vi tog en liten pojk i stället
( vilket jag aldrig ångrat, tack Lotta)

Vi hämtade våran lilla guldklimp en vecka före julafton 2004, vilken lycka.
Han var allt det jag drömt om
och jag saknar honom fortfarande så att det gör ont.
Tyvärr fick han en hjärntumör och vi fick lov att låta honom somna in.
Vi fick ha honom hos oss i 1½ år och den tiden ser jag tillbaka på med glädje.

Lotta bestämde sig återigen att prova den lyckade kombinationen,
och jag var inte sen med att be om en valp.

Efter ett halv år utan hund så var väntan äntligen över.
Den 18 oktober 2006 såg lilla Leva dagens ljus.
Hon är helsyster till Kelzo, så det kändes jättekul.

Nu har familjen även utökats med Kaxa, syster till Kelzo från samma kull.
Hon skulle placeras om från sin tidigare fodervärd,
och Lotta och jag diskuterade lite om hur det skulle vara om jag tog över henne.

Efter kennel lägret 2007 kom jag då hem med två hundar,
och jag måste väl erkänna att familjen inte var förtjusta i mina planer.
Jag hade haft Kaxa med mig under lägertiden
 för att se ur hon och Leva skulle fungera ihop.
Det funkade bara bra, även kaxa och jag fungerade fint ihop.

Det dröjde inte länge hemma innan Kaxa smällt alla hjärtan hon stöter på.
Mina föräldrars har hon smällt helt och dom går och väntar
tills hon ska gå i pension från tävlandet.
Då tycker dom hon kan flytta hem till dom och leva livets glada dagar.

Men det lär dröja, för nu ska vi tävla och försöka komma med resultat.
Både vad det gäller Kaxa och Leva.